Ida Roman

för första gången i mitt liv så mår jag dåligt över att vara hemma. allt är så sjukt tomt. det är fan meningen att vi ska ha en hund springade brevid oss här hemma. det är nått som saknas.
en wilma saknas som alltid lägger huvudet i ens knä när man ser på tv, eller som alltid är i vägen i köket, eller som skäller exakt vid 17.00 när det är dags för mat.
en mozart saknas också, som alltid tävlar med wilma om att komma först till dörren även om han vet att han förlorar. som älskar att jaga kor fast bondarna ringer och klagar. som alltid älskar att krypa upp och sitta i knät och bara känna den där närheten. han har till och med lärt sig att om han sparar maten tills wilma har ätit upp så kan han reta henne extra mycket sen. han lyckas också alltid ligga ivägen, vilket är lite osmart eftersom det tar en väldig massa tid för han att resa sej.

Nu när dom inte finns längre så tänker man på alla bra dagar med dom, dom dagarna man inte bara tyckte att dom var i vägen och man bara ville bli av med dom.
Dom dagarna när wilma sitter stolt som en tupp i framsätet på pappas bil när han hämtade mej hos kompisar, eller dom sommardagarna som man kunde vara ute en hel dag med dom och bara springa runt som ett barn. dom gångerna wilma har fällt mamma genom att springa förbi henne med extremt långa pinnar i munnen eller den dagen jag var 8 år och fick min alldeles egna lilla Mozart. När han trippade in i köket på julafton med en skarf runt halsen och jag visste inte vart jag skulle ta vägen!

En sak är säker, att innan när man kom hem från skolan så visste man vad som gällde direkt ut med hundarna som har suttit och väntat på mej hela dagen. och vid 17.00 är det dags för mat.
Hur ensam hemma man än var så var man aldrig ensam hemma. Man hade den tryggheten som fanns där, kände sig aldrig riktigt ensam. Det var som två små syskon. Vem ska jag nu prata med när jag är ensam hemma? Mozart och Wilma älskade till och med när jag sjöng för dom, haha även om ingen annan gör det ;)
Kommer sakna dom massor, på alla sett. Till och med håret i smöret! haha

Jag vet att detta var en jätte knepigt inlägg, de är ju bara två hundar tänker nog en del. Men dom som har förlorat sina hundar vet hur jag känner. Men visst kan man vara lessen och visst kan det kännas tomt men man måste gå vidare när det gäller det också, och jag vet att dom har det bättre där dom är nu. <3

Sen vill jag bara avsluta med ett tack, till er som inte tycker att jag är yber töntig utan som förstår hur jag känner. efter 11 år med mozart känns det ganska jobbigt.
R.I.P
/Ida